Mesigast i Sverige...
Ett heeeeeeelt vanligt blodprov. Jag har gjort det otaliga gånger innan. Men imorse mådde jag dåligt redan INNAN jag åkte dit. Jag vaknade upp med fruktansvär halsont och en allmänt fet förkylning (ja, förkylning efter förkylning, när ska det sluta??) så jag mådde ganska dåligt. Men på fastande mage åkte vi i alla fall till vårdcentralen för att få de där proverna tagna. And what a test it was...
Hon sätter första nålen, lite snett tyvärr så inget blod kommer alls. Jag har i vanliga fall 0.00000000001% problem med blodprov men idag kände jag hur jag plötsligt blev alldeles yr. Först tänkte jag inte säga något då jag aldrig tidigare svimmat av ett prov, men så sa jag ändå till henne att jag började känna mig lite svimfärdig. Van som hon va lägger hon mej ner i stolen och lägger huvudet bakåt medan jag inte ser ett dugg längre. Helt kolsvart framför ögonen och svetten börjar rinna. Mamma kommer in i rummet och det läggs våta papper på min panna. Efter ett glas vatten och lite återhämtning tar vi provet medan jag ligger ner. Andra bullar den här gången. Träffar precis rätt och blodet fylls på blixtsnabbt i de små rören. "Sådär ja, klart!" säger hon och jag sätter mig sakta upp.
Efter ytterligare en stund reser jag mig äntligen helt och mamma och jag går sakta ut ifrån rummet. Meeeeeeeeen så lätt skulle jag inte komma undan. Precis när vi passerar väntrummet (japp, massa folk inkl. BARN) så börjar jag se prickar framför ögonen. "Åh nej" säger jag och benen viker sig medan det svartnar för ögonen. Sedan minns jag mest att jag var på väg till ett annat rum, i rullstol. Inte alls awkward nej nej.
Jag flyttas över till en säng, blundar för att jag svettas och är så onormalt trött och hör samtidigt människor som ropar mitt namn långt bort (precis jämte sängen). "Jag är vaken" säger jag och skrattar trots att mitt huvud och kropp känns så vansinnigt tunga.
Sedan går det en kvart, jag äter banan och vindruvor och dricker saft, allt för att få upp blodsockret. Sedan, efter ytterligare tid med en sjuuukt likblek människa = jag, åker vi hem.
Och här ligger jag nu, efter en liiiiiten incident på vårdcentralen. Jag lider verkligen med de livrädda barnen som fanns där i väntrummet, det lär ju inte ha varit lugnande att någon kommer ut och tuppar av mitt framför dem, men men... 
OCH så vill jag tacka den fantastiska personalen på wetterhälsan. Blir nog någon slags rosning i tidningen.
Meningslöst snack runt 23-tiden...
Bladibladibla... Klockan är 22.55. Det är söndag, jag ligger i sängen, har ont i halsen, ser du vart det här leder? Exakt! Jag, Linda Alma Linnea Petersson, kan inte sova.. äääääär vi förvånade? Inte direkt va? Det är så vansinnigt jobbigt att vara så trött att ögonlocken faller och kroppen känns för tung för att hållas uppe. Det känns pissigt (nej autocorrect inte "pusslet") att hållas vaken på grund av kill i halsen. Jag har hosta också, suck suck klag klag voine voine...
Imorgon, om några timmar, börjar skolan också, klag klag klag. Jäklar vad man klagar på allt när man tänker efter... Klag på skolan, jag får ändå utbildning (även om det går att diskuteras vid vissa tillfällen), klag på halsont i sängen, åtminstone får jag ha ont i halsen i ett tryggt hem och i en varm säng, klag på livet, på kompisar, på rummet, på samhället, på landet, på kärlek och hat. Undra hur mycket tid man hade sparat på att sluta klaga så mycket..? Men det är ju dock så, att det är just klagomålen som förbättrar världen, och ibland vill man ju faktiskt bara att folk ska tycka lite yttepytte synd om en.
Så ärligt att det faktiskt gör ont...
Just de där två meningar, som inte ens ligger efter varandra, får mig svag...
"Mirror mirror on the wall, who's the prettiest of them all?" Där kommer de första tårarna, blöter ner pianot. Gör så att mina fingrar ger ett litet plask efter sig. Efter att man har hämtat sig från den texten (och det som följer den) kommer den andra lip-texten.
"And it's so honest it actually hurts..." Plask plask plask, ännu fler tårar. Askonstigt? Jag blir så vansinnigt berörd av denna låt. JAG blir det. Jag tror inte att du hade blivit det. Inte ett skit. Du hade nog tyckt den var dålig. Den är ganska dålig. Finns som sagt ingen riktig melodi i den, men för MIG är den viktig, och jag gråter och gråter. Vad har hänt med mig?
Jag hatar att jag inte älskar dig, förlåt för det...
Skyhög puls...
London kändes som en evighet. En underbar utdragen evighet som jag vägrade förlora. Jag kopplade av totalt, alltså maximalt. Och det var skönt och kul och vackert och härligt och underbart och fantastiskt. Någon dag ska jag tillbaka dit. Vad litet allt känns när man har varit där. Det är liksom ett sånt högt tryck och en så skyhög puls på 800 genom 800! Tempot är så enormt och det är så sjukt hur det kan fungera. Så jag hade det amazing. Mådde überbra! Vårt hotell var fint, alla människor var såååååå trevliga och artiga och allt var bara sådär löjligt perfekt. Preciiiis (;exakt, på pricken) som i filmerna!
London London, jag vill tillbaks nu. Ta mig tillbaka nu!
Jag och min man (nottttttttt)
Jag och Elin på ett (som min mamma sa hela tiden) "genuint kafé". Här åt vi frukost några morgnar.
Myshotellet inifrån.
"Pappa pappa! Ta kort på mig när jag läser en engelsk tidning, på ett engelskt hotell i en engelsk stad!"
Linda hjärta engelska taxibilar <3
London city
Älskar alla som underhåller på gatan!
Jag jämte en typisk telefonkiosk
Linda och Elin gillar inte Russel efter uppbrottet med Katy Perry...
Perversa vaxdockor dedär...
Vet inte vad jag ska säga om den här bilden.
Slottet (Buckingham Palace)
Stora Benny som vi kallar honom.
Världens roligaste street entertainer, hihi
Äggjakt!
Och som avslutning.... Varför ska man vara i England om man inte ska äta... CUPCAKES!!
Doooooom glittrade :')
22.48
Klockan är 22.48 här, det är mörkt, svalt och konstigt nog ovanligt tyst i London. Jag kan inte sova ikväll. Så jag skriver istället.
Det är något speciellt med England. Det är så mycket folk på en sån liten yta. Packat typ. Det är vackert dock, väldigt fint. Hotellet är fint, några av de unga killarna i receptionen är snygga, han som öppnar dörren är snygg. Han säger "morning my lady" till mig på morgnarna och beter sig allmänt trevligt och artigt. Jag älskar sånt. Picadilly circus... Fint på kvällen, överskattat på dagen, kan man säga så?? Shoppingsnåret är dock fantastiskt, nej det är beyond fantastiskt, det är perfekt, sjukt bra! Hängt med the a-list idag (Madame Taussauds), det är sjukt hur man kan få ut så mycket ur vax...
Jag kan stolt också meddela att vi har besökt hyde park, big ben, buckingham palace, Oxford street, Green park, st pauls, themsen, London bridge OCH starbucks. SB är sjuuuukt överskattat, just saying. Nu ska jag försöka somna till ljudet av sirener... God natt på er alla!
?
Det kommer upp när man söker på "utbrändhet - symtom". Hejhej, jag har gått in i väggen. Blir man sjukskriven nu?
.
Chanslös och distracted...
Så har jag lust att skrika till tiden just nu. Jag är för tillfället... distracted. Ja, jag kommer faktiskt inte på den svenska motsvarigheten så jag kör på engelska. Jag är så fruktansvärt distracted just nu. Jag KAN inte koncentrera mig på läxorna men jag MÅSTE, för jag hinner inte att inte kunna. Är du med fortfarande? Jag har inte tid att inte kunna plugga en dag. Jag hinner inte. Om man bara kunde pausa typ tre timmar per dag så man hann med de där sakerna man verkligen bör hinna med, typ träna, äta, ta hand om sig själv, måla naglar, spela piano, se på tv, andas. Men det hinns inte. Tyvärr sitter jag här med fingrar som dundrar av smärta då jag i ren panikångest av min ofokusering tuggar bort bit efter bit av mina händer. Nej, du behöver inte läsa om den meningen, du lästre rätt. Jag tuggar inte bara bort naglar. Jag är äcklig nog att tugga bort hud. Bita ner naglarna så långt och pilla bort så mycket hud att det börjar rinna blod nerför mina händer. Undra om det är normalt? Ohälsosamt kan vi nog alla enas om att det är, men normalt? Icke troligt.
(läskigt att AMF-reklamen precis handlade om att en man kunde stoppa och fixa till tiden)
Jag ser inte klok ut heller. Mitt hår orkar inte riktigt hjälpa mig i min kamp mot klockan så det sviker. Och inget kan jag göra. Chanslös. Chanslös och distracted är vad jag är, jippie.
Edge of glory...
Jag kan dessutom förmedla att jag var hos läkaren idag. Jag kom ut med mycket gott resultat.
Ingenting har förändrats sedan senaste gången, allt är sig likt. Jag läcker som ett såll fortfarande, 30%, men det var tydligen no danger on the roof what so ever. Man gör inte några kirurgiska ingrepp innan ett mycket större lekage vad jag förstod. Så i stället ska jag få en personlig tränare (som kan anpassa träningen efter mina problem). Jag känner mig vårfin, trött och sliten, men frisk och snart åker jag till London.
Så screw life, I'm on the edge of glory!
Dagens outfit, haha nej jag skojar! Våren 2011.
Ut...
D-dagen...
Det blev en typ av ström i korridoren. Hundra laddade människor som sakta gick mot något som kunde liknas vid döden.
Alla, med penna, sudd och miniräknare i handen. Vissa med banan, dricka och kexchoklad (de planerade att hålla på länge), andra med endast en halvt vässad penna. Jag fick inte plats med något mer i mina händer.
Alla kände vi hur ångesten kom krypande då vi i samlad trupp gick mot aulan för att skriva vårt livs avgörande prov. För vissa skulle det avgöra om de skulle klara kursen eller inte, för andra stod det och vägde mellan två betyg. ALLT hängde på detta, ingen vågar lita på nationella då vi redan vet att det är för mycket för att klara med bra betyg.
Så nu gällde det. Torsdag den 22/3 kl. 13.30 i aulan. D-dagen, T-tiden, P-platsen. För alla samhällare skakade händerna på. Sedan blev det tyst, när vi väl var i aulan alltså. Sååååååå tyst. Dödstyst. Folk som tänkte käka äpple kunde ju lägga ner den idén direkt, jag som bara tänkte skruva av korken på vattenflaskan och dricka vatten kunde lägga ner det. För det var tyst. Sådär tyst som när 100 människor precis inser att det här kommer bli svårt. Och så skriver man, och suddar, räknar och gör om. Och sen börjar folk gå. Man skriver, räknar om, gör om gör rätt, tvekar, panikar, andas sakta, tänker om, tänker fel, rätt, bra, dåligt, blir missnöjd sen nöjd. Sedan går man. Lägger ifrån sig papprerna, tar mobilen och går. Och huvudvärken slår till stenhårt. Så man åker hem, och vilar, sedan börjar man plugga. Sedan skiter man i allt och drar.
Sedan kommer man hem igen, och sen sitter man här.
Matteprov - check!
Någon gång måste man ju börja...
Men nu är jag igång iallafall. Nu ska jag börja. Lite efter alla andra men ändå! Nu jäklar. Jag kommer tröttna efter en vecka men men. Here you are!
Nu ser jag nästan din förvirrade min framför mig där du sitter vid datorn. Jag ska förklara:
Det här var mitt första inlägg. Mitt allra första inlägg i bloggen EVER. För ett år och en månad sedan startade jag den. Helt sjukt, känns som längre tid. Mycket längre tid. Vad sakta tiden går egentligen!
En liten applåd bör jag i alla fall få. Jag tröttnade inte efter en vecka! Och så konstigt dålig blev den ju inte heller! Min blogg fungerar som min dagbok. Jag flyr till den när jag inte har någon annanstans att gå. Då skriver jag, knapprar hårt och snabbt på tangentbordet.
Läste igenom gamla inlägg och blev lite sentimental. Saknar vissa saker, känner mig lättad över att slippa andra. Men men, jag håller fortfarande på, såhär ett år och en månad senare. Håller forfarande på och planerar heller inte att sluta. Jag har ju er, mina fina läsare. Ni som står ut med att läsa mina allra personligaste tankar och funderingar kring livet. Fattar inte hur ni orkar läsa om mina problem, har ni inga egna? Nej, jag skojar bara. Tack <3
Äckelmagad och en hjälpande hand...
Hej jag heter Linda och jag är äckelmagad. Hej Linda (applåd). Okej, så jag är äckelmagad. Blir ganska lätt äcklad av saker som inte alls stämmer överens med det naturliga.
Idag skulle vi dissekera en mink. Det låter ju inte speciellt farligt, tänker du kanske nu, men jo, det höll på att bli farligt.
Redan innan lektionen blev jag nervös över hur jag skulle reagera. Grishjärtat var ingen fara, men det var ju å andra sidan redan uttaget ur kroppen. Och iskallt, fryst. Nu var det liksom en HEL KROPP. Nu skulle man själv ta ut hjärtat liksom. Blä.
Hur som helst kommer vi in i den sterila labb-salen. Jag kollar mig runt, inga minkar syns till. Men så ligger det en svart påse där framme på katedern. Ajaj, tänker jag och kollar bort.
"Ta en mink och börja leta efter sakerna på pappret, och lukta på ettikan om ni känner någon obehaglig doft" säger han, läraren alltså och folket rör sig sakta fram mot påsarna. Någon öppnar påsen. Jag kollar fortfarande bort, upp mot lamporna i taket när jag hör någon utbrista "ÅH FY FAAAAAN!"
Rent reflexmässigt vänder jag huvudet mot ljudet och får syn på en blodig, död mink utan något skinn kvar på kroppen. Det vrider sig i magen på mig. Det fanns en tanke i mitt huvudet vid det tillfället: TA DIG UT!
Så utan att titta på den flådda minken slänger jag mig ut från klassrummet och precis på tröskeln svartnar det för mina ögon. Jag återfår medvetandet genom att kasta mig ner på golvet (har nämligen svimmat ett fåtal gånger tidigare) innan jag hann försvinna i omedvetande. Jag var ensam. Alla andra stod där inne och grötade runt bland inälvor. Men jag, jag kunde bara inte. Sakta reste jag mig upp och gick fram och tillbaka i korridoren utanför klassrummet för att återfå balansen och dämpa illamåendet.
"Ska jag hämta vatten åt dig?" frågar Ivana men jag säger nej. I stället går jag ut, alltså utomhus och andas långa djupa andetag. Illamåendet försvinner inte, men yrseln lungnar ner sig. Efter vad som kändes som en timma frågade jag (genom en budbärare) om de inte var klara snart. "Linda, de har hållt på i tio minuter". Damn.
Så jag går till toaletten i stället. Tittar mig i spegeln, inser att jag är blek som ett lakan och skvätter vatten i pannan. Sedan går jag ut från toan och vandrar fram och tillbaka i den korridoren som omväxling. Till slut (det som typ räddade mig från total upp-och-ner-vänd-mage) möter jag en gammal franskakompis. Han erbjuder mig sitt sällskap i en timme eller två och så går vi iväg och pratar om helt andra saker, utomhus dessutom.
Tack William.
7 frågor, inga svar...
När blev det såhär?
Varför ligger du så långt ner på min sms-lista för?
Varför svarar du så kort?
Vad har jag gjort?
Varför drar du när jag kommer och varför aktar du dig?
Varför i helvete lät du mig bli så fruktansvärt kär i dig om du ändå tänkte lämna?
Jag förstår verkligen inte, snälla prata med mig!
